WWOP

Under min nästan 60-åriga orienteringskarriär har jag nästan alltid försökt att bli så bra som möjligt. Jag har försökt att vinna i hårdast möjliga konkurrens. Sålunda tävlade jag i H21Elit-klassen, tills jag var 51 år. Cirka 5 år senare drabbades jag av 5 ryggskott p.g. a. att jag slutat med styrketräning. Jag var tvungen att börja med sådant igen, men jag blev väl mindre äregirig och mer och mer motions-inriktad, och jag blev väl också några kilo tyngre.

Länkar till kartor med vägval från Veteran-VM i Portugal finns längre ner på sidan

Jag kommer inte riktigt ihåg den tävling, som var mitt första Veteran-VM. Jag tror, att det var i Lathis i Finland 1983, men trots att jag var yngst i H50-klassen gick det alldeles för sakta. Sedan var jag med på något Veteran-mästerskap i Österrike några år senare, men jag minns inte så noga.

Tidigare Veteran-VM-resultat.
Men sedan 1990 har jag varit med på alla 17 Veteran-VM; 1990, 1992 och varje år 1994-2008. Före 2008 hade resultaten varit på 5 olika sätt. Jag hade vunnit 1999 (H65) och 2006 (H70), jag hade två 4:e platser (2001 och 2005) och en 5.e plats (2000), jag hade fem placeringar från 7:e till 10:e plats, jag hade 5 placeringar från 15:e till 20:e plats och som allra sämst placering 57 vid fjolårets Veteran-VM i finska Kuusamo.

Min vecko-träning.
Jag har väl aldrig varit så särskilt förtjust i att träna, därför försöker jag göra träningen rolig, varierande och effektiv. Jag deltar väl i drygt 100 orienteringstävlingar årligen, och det kan väl bli drygt 50 träningsorienteringar också. Sedan blir det väl ca 50 cykelturer årligen på drygt en timme, följt av ca 40 min styrketräning på Friskis och Svettis. Därefter är det väl bara tid för 1-2 löpturer i veckan, och då brukar jag springa en kortare (ca 45 min) eller längre (ca 60 min) runda på det kuperade Balsberget, ca 1 mil norr om Kristianstad. Det verkar som om denna träning är tillräcklig för att vinna H75 och ibland H70, och jag håller mig någorlunda skadefri, kanske tack vare att jag varierar underlaget, då jag springer så mycket orientering. Och allsidig träning blir ju viktigare och viktigare med högre ålder.

Längd-skidåkning.
Men jag tror, att det mest konditions-höjande inslaget i min träning är de längskidåknings-dagar, som jag brukar unna min kropp under vintern. Jag märkte redan för drygt 40 år sedan (då jag var som bäst), att jag kunde trappa ner träningen rejält i okt-dec. Sedan åkte familjen iväg under jullovet för en veckas längdskidåkning, och efter den veckan var min kondition återigen på topp. Under de senare vintrarna har jag väl haft som mål att komma upp i 50 skid-timmar eller skid-mil varje vinter. Då måste jag ge mig iväg på tre 5-dagars-perioder, men då vi någon gång får skidföre i Skåne, kan det räcka med en-två sådana perioder. Numera åker jag ogärna i alltför branta och kurviga backar, eftersom det tar längre och längre tid att komma upp igen efter ett fall.
Jag har åkt Vasaloppet 3 gånger, det blir inte fler gånger, trots att jag tränar för Vasaloppet.

Skadesäsongen 2007.
I februari 2007 deltog jag i Portugal O-meeting i Portugals kallaste bergstrakter. Efter stor dramatik lyckades jag vinna H70-klassen med jaktstart sista dagen. Men efter tävlingen fick jag sådana smärtor i höger sida och ben, så att jag var tvungen att söka läkare både i Portugal, och då jag kom hem. Jag hade fått en muskelbristning i höger framlår, och den kom nog av ett disk-bråck. Jag blev väl omhändertagen av ”min” läkare Pär Herbertsson och av ”min” sjukgymnast Ulla-Britt Näslund. Efteråt måste jag säga, att rehab-träning är betydligt jobbigare och mer tidsödande än den träning, som jag gör, då jag är frisk. Under rehab-träningen sprang jag även med våt-väst i Kristianstads Tivolibadet. Efteråt beundrar jag verkligen simmarna, som måste utföra sin hårda träning på samma plats och inte får uppleva ”mina” natur-upplevelser .Och i gym-träningen märkte jag hur svag jag var i höger lår, så den kroppsdelen måste ha dubbel träningsdos. Under vintern 2006-2007 hade det dessutom bara blivit ca 10 skid-timmar, så konditionen var inte riktigt normal, då jag skadade mig.

I slutet av april kunde jag börja promenera fortare och ta stapplande löpsteg. Vid Nordiska Mästerskapen på Bornholm deltog jag i orienteringstävlingar igen. Det gick mycket sakta, och jag var varje gång bland de sista i resultatlistan. Jag lärde mig verkligen att uppskatta alla mina konkurrenter. Hade de inte varit så många, hade det inte varit så roligt att orienterings-tävla.

Men det gick bättre och bättre, även om förbättringen tog mycket lång tid. Vid min 57:e plats i Veteran-VM i Kuusamo bommade jag inte så mycket, men även de äldre finska Veteran-orienterarna är mycket äregiriga och många. Jag bestämde, att det minsann inte skulle slarvas med skid-träningen under den kommande vintern. Under 3 ½ veckor i okt-nov genomfördes O-Ringens 40:e Jublileums Höst Öst-resa, och där märkte jag, att jag inte var så dålig längre. Jag lyckades t o m bli 4:a i H65 i Istanbul 5-dagars-tävling.

Längdskidåkningen vintern 2007-2008.
Under vintern fanns det ingen snö i Skåne, så det blev 4 bilresor med vardera 5 dagars skid-träningsläger till Orsa Grönklitt (två gånger), Lillehammer i Norge och Mattila i Värmland. Under en sådan period försöker jag att åka 3-4 timmar dagligen och fördelat på ett pass före lunch och ett pass efter lunch. I Mattila hos Kurt Eide i mars var det bara plusgrader, men då kunde jag åka flera pass på samma vallning (är inte det positivt tänkande?). Jag brukar även ta med mig lite jobb i form av mitt företags bokföring, så att jag känner mig nyttig även på det sättet under dygnets övriga timmar.

Vårtävlingar i Portugal.
Eftersom Veteran-VM 2008 skulle arrangeras i Portugal under försommaren, åkte jag till Portugal-tävlingar under en dryg vecka i början av februari i år också. Denna gång gick tävlingarna vid kusten i Åhus-liknande strandskog, och jag var mycket överlägsen i H70-klassen (4 etapp-segrar av 6 möjliga), trots att jag 2008 blivit H75-rookie. Under vårens tävlingar i Sverige fortsatte jag att tävla i H70, så att min första H75-tävling skulle bli först vid Veteran-VM i Potugal. FöreVeteran-VM hade jag hunnit med 46 tävlingar under 2008, och det hade blivit nio segrar i H70 och en i H65. Det skulle också bli 2 tävlingsdistanser i Veteran-VM, eftersom sprintdistansen genomfördes för första gången. Under juni lyckades jag delta i två sprint-tävlingar i Jämjö och två i Lilla Edet och med goda resultat, så jag kände mig väl förberedd även inför denna nya disciplin.

Balsberget-löp-träning.
Under mina Balsberget-löpningar i kuperad terräng – ca en gång per vecka – tog jag mellantider, och under ca 2 månader – fr o m 1 april t o m 3 juni – förbättrades mina tider på den kortare rundan från 50 till 43 minuter. Men tyvärr upplevde jag de övningarna som mer och mer stressande för mig, och efter Veteran-VM har jag inte lyckats hitta gnistan att springa ännu fortare.

Fint boende under Veteran-VM.
Så mitt självförtroende var mycket gott inför resan till Portugal. I min resegrupp hade jag denna gång bara ca 20 av mina trognaste resenärer, och vi hade lyckats få bo i en liten badort – Sao Martinho do Porto - på lagom avstånd till de 5 tävlingarna och de 2 träningarna. I motsats till de flesta andra deltagarna kunde vi också bada i Atlanten, då vi hade en ganska våg-fri havs-bassäng med inbjudande sandstrand i det sköna sommarvädret. På de flesta öppna Atlanten-badorterna var det mestadels för höga vågor och bad-förbud.

Sprint-kval.
Tävlandet började med sprint-kval i Leirias gator och parker, och jag startade ganska tidigt. En min. efter mig hade jag en löpstark norrman, så det gällde att inte bomma i början av loppet. Första kontrollen ”hängde” på en ”lutande” vägg-refug mellan två gator. Jag uppfattade det som, att det var bättre att hitta kontrollen med kurragömma-sökning än med tidsödande kartläsning. Det kunde väl gått ca 30 sek fortare för mig där med maximal tur. Efter det förlorade jag bara ytterligare sekunder på några sämre vägval, och jag hade ca 2 min bättre tid (11.50) än den näst bäste (13.51). Vi var 92 i H75-klassen (i min gamla klass H70 fanns 158 startande), och vi var fördelade på 2 heat. Men vi hade alla samma bana. Vid studier av mellantiderna visade det sig, att jag först vid den 7:e av de 12 kontrollerna var i ledningen, och jag hade 7 sträcksegrar av 13 möjliga.
Sprint-kval karta med vägval (klicka på kartan för eventuell inzooming)

Sprint-final.
Således hade jag mycket stort självförtroende för min fart och navigering, då vi dagen efter final-tävlade. Men denna gång var det helt annorlunda terräng, vi startade i snabblöpt skog, därefter var det halvöppna ljunghedar, och det avslutades i den gatu- och gränd-täta fiskebyn Praia da Vieria vid Atlanten.
Sprint-final karta med vägval (klicka på kartan för eventuell inzooming)

Jag startade näst sist och 1 min efter en katalan från Barcelona. Då jag för nästan 20 år sedan sponsrade kartritning i Spanien och Portugal, blev jag inte så imponerad av denne mans heder, eftersom han inte ville köpa mina fina kartor. Han var nämligen arkitekt och kopierade i stället mina kartor på sin färgkopiator. Jag påbörjade att stämma honom för detta, men den första advokat-räkningen var så dyr, och rådet från advokaten (en kusin till mig) var så pessimistiskt, så att jag avbröt stämmandet. Vid starten får jag då se, att denne gamle orienterings-entusiast tar kontrolldefinitionen för W75 i stället för M75. Vad gör Bengtsson då? Är han så långsint, så att han blundar? Eller säger han till, trots att han inte glömt gamla synder? Jag gjorde det sistnämnda, och det kändes speciellt skönt, då katalanen tackade och gratulerade mig efter tävlingen. Och jag får kanske en guldstjärna i himlen?

Speciellt var det svårt med avståndsbedömningen strax efter starten, då kartskalan var 1:4 000. Jag såg sålunda kontroll 2, men jag trodde först, att den inte var min, utan jag tänkte fortsätta. Som väl var, sprang jag närmare och kollade kodsiffran. Sedan gick det bättre, och jag tappade därefter bara sammanlagt 24 sek på de bästa sträcktiderna. Jag var i ledningen vid kontroll 3, och därefter växte ledningen till 1.08 min i mål. Tvåa var Allan Haglund – en av mina bästa vänner och även han H75-rookie och H75-debutant – och trea (slagen med drygt 2 min) Gunnar Larsson från Uddevalla. Så vi var 3 svenskar på prispallen. Den flerfaldige Veteran-VM-segraren Paavo Pystynen startade 2 min före mig, jag såg honom före mig i gränderna mellan 7:e och 10:e, där jag passerade honom. Och jag hade 7 sträcksegrar av 14 möjliga.

Model event.
Dagen efter var det tävlingsfritt och ”model event”. Jag ”konstruerade” en bana på 3.660 m. med 19 kontroller, och joggade den på 34.36 min. och nästan utan misstag.

Lång-kval 1.
Därefter var det dags för långdistansens första kval-tävling. jag hade fått starttid 2 min efter Paavo Pystynen. Redan vid första kontrollen var jag nästan ikapp honom, och efter 3:e kontrollen såg jag inte till honom. Under loppet bommade jag 8:e kontrollen med en minut och tappade väl ca 20 sek på ett sämre vägval till 5:e kontrollen. Jag hade ledningen under hela banan och sträck-segrade på 5 av de 12 sträckorna. Segermarginalen till 2:an var 3.37 min, och segraren i heat 2 – Ahti Pärsiäinen från skånska OK Silva – hade 5.05 min. sämre tid än jag.
Lång-kval 1 karta med vägval (klicka på kartan för eventuell inzooming)

Lång-kval 2.
Den andra kval-tävlingen hade samma start och mål som den första. Det var kanske orsaken till, att jag slarvade. Det gick bra i början, jag var bäst på de två första sträckorna och strax före 3:e, som låg inne i ett grön-område, visste jag exakt, var jag var. Men sedan blev det någon form av kortslutning i huvudet, och jag virrade väl runt grön-området under ca 6 min, innan jag fann kontrollen. Även till 4:e gick det dåligt, men sedan gick det utan misstag. Jag blev 5:a på etappen och var slagen med 2.13 min ( vid 3:e hade jag varit 5.07 min efter). Men jag var ändå bäst i mitt heat sammanlagt, och Ahti var sammanlagt bäst i det andra heatet. Så två skåningar skulle gå ut sist i finalen med Ahti 2 min. efter mig. Och jag hade vunnit 7 av de 14 del-sträckorna.
Lång-kval 2 karta med vägval (klicka på kartan för eventuell inzooming)

Extra”straff”-träning.
Därefter var det en vilodag inför finalen. Jag kände mig fortfarande osäker efter min stora bom, men jag fick tillfälle att stärka självförtroendet under en tränings-tur. Jag sprang om några sträckor från kvalet och lyckades få ”nya” bättre mellantider, speciellt där jag hade bommat under kval-tävlingarna.

Lång-final.
I finalen var jag för slarvig med förberedelserna, och jag kollade inte riktigt, hur tävlingen var upplagd. Jag fattade inte, att det var varvning och on-line-kontroll för alla A-finalister ca 750 m.före mål.
Lång-final karta med vägval (klicka på kartan för eventuell inzooming)

Starten gick bra, och jag fann en jordvall med en annan kontroll ca 100 m. före 1:a kontrollen .Sedan borde jag sprungit tillbaka till den nämnda jordvallen, men då hade jag kanske hjälpt Ahti, som startade sist och 2 min.efter mig. Jag följde i stället ”strecket” mot 2:a kontrollen. Men där var det så risigt och uppför-backe, så att jag måste gå. Jag fann emellertid 2:an utan alltför mycket letande, och sträckorna till 3:e och 4:e gick ännu bättre. Så vid 4:e var jag ikapp Allan Haglund (som hade startat 2 min. före mig) och Paavo Pystynen (som hade startat 4 min. före mig). Sedan var vi 3 och ytterligare några konkurrenter mer eller mindre tillsammans till 7:e kontrollen, men där sprang Allan och jag åt fel håll och bommade väl en halv minut. Men Paavo kom rätt. Jag såg hans rygg vid nästa kontroll, men han sprang i fel riktning, så jag tog rätt riktning. Efter kontroll 9 var jag ensam och sprang rätt på de följande två långsträckorna, där jag hade överlägsna sträcksegrar på båda. Endast Ahti var lika bra mellan 9:e och 10:e. Jag visste, att vi hade 16 kontroller, men först vid 10:e kontrollen såg jag, att det efter kontroll 11 bara var 740 m. kvar, men 5 kontroller. Jag insåg då, att om jag bara tog det lugnt med den efterföljande kontrollplockningen, så var det andra VM-guldet mitt i Portugals WMOC.

Segermarginalen till 2:an Allan Haglund var 4.14 min, och 3:an Paavo Pystynen var hela 11.02 min. efter mig. Ahti blev 10:a trots hela 12 min. bom på den lätta 3:e kontrollen. Hade han sprungit någorlunda rätt där, hade han blivit 3:a. Jag hade bästa tiden på 9 av de 17 del-sträckorna, och av de 11 första sträckorna vann jag 8. I lång-distansen var vi 107 startande H75:or.

Sammanfattning.
För mig själv, som också sponsrat orienterings-utvecklingen i Portugal för ca 20 år sedan, kändes det mycket tacksamt, att allt – terräng, kartor, banor och övrigt – var av absolut högsta klass för de ca 4.000 startande.

Och det hade ju gått fantastiskt bra med träning, övriga förberedelser och tävlande. På mina 70 delsträckor hade det blivit 35 sträck-segrar. Och mina resenärer hade också haft det bra.

Förresten lade jag märke till, att nästan hälften av alla medaljörer var tidigare Höst Öst-resenärer. 2009 års Veteran-VM arrangeras vid Sydney i Australien 10-18 okt, och det blir mitt 16:e Australien-besök, det första var 1975.

Kanske lägger jag även in rull-skidåkning i nästa sommars träning, då jag tycker, att min fina vårform blivit sämre under hösten.

WWOP resa till Sydney startar fredag 2 okt, och vi mellanlandar och stoppar ca 3 dagar vardera på vägen dit i Los Angeles och Honolulu.

På hemvägen mellanlandar och stoppar vi i Bangkok, och vi är hemma igen onsdag 21 okt. Jag har fått erfarenheten, att tids-omställningen känns minst, då man flyger västerut. På de besökta platserna har vi givetvis också orienteringstävlingar för att inte tappa den finaVM-formen.

/Peo Bengtsson