Resumé – Svarta Havet runt 2007

 

Resan hade, om jag förstått det rätt, som målsättning att på cirka tre veckor med buss från Sverige åka runt Svarta Havet och i samarbete med lokala företrädare utveckla eller sprida orienteringssporten genom tävlingsarrangemang i alla besökta länder och att ge en berikande social samvaro.

 

Detta är en tuff målsättning om man vet att resrutten innebär 1200 mils bussfärd med 14 gränspassager förutom genomfart av Danmark och Tyskland samt att ett 30-tal tävlingar skulle genomföras. Om man räknar bort tre dagar i Istanbul så fordrades det i genomsnitt 60 mils bussresa per dygn för att klara detta. Jag tror inte att alla deltagare när anmälan gjordes riktigt hade insett att den ljusa delen av dygnet inte skulle räcka till för alla övningarna. I vart fall insåg inte jag hela vidden av företaget men tvekade ändå in i det sista att anmäla mig. Äventyrslusten grep mig dock att delta i ett sista stort äventyr (tills vidare).

 

Det blev en fantastisk totalupplevelse som hade alla ingredienser som kunde fångas med de fem sinnena. Den bjöd på såväl fysiska som mentala prövningar som även professionella äventyrsentusiaster skulle avundats järngänget (ett 60-tal) som fullföljde hela resan – jag kan inte räkna mig till dem eftersom jag steg på i Istanbul, men det räckte väl.

Jag redovisar några high lights från resan och jag tolkar bara mina egna upplevelser men det är inte förbjudet för deltagarna att göra dem till sina egna för de som så önskar.

 

Istanbuls 5-dagars var ett höjdararrangemang med många fina välorganiserade tävlingar och ett program- och informationsblad i dragspelsformat som väl kan kopieras av andra arrangörer. Nattol i den Stora Basaren var något utöver det vanliga, roligt och svårt. Vår inkvartering centralt i den gamla stan var perfekt för promenadutflykter till många sevärdheter som blå moskén, Agia Sofia och Top kapi.

 

Stadsorientering i Ankaras muromgärdade gamla stadsdel på ett av bergen var en spektakulär tillställning med bl.a. en kontroll i ett av tornen.

 

Vi möttes av Niksars borgmästare och hans medarbetare till en utsökt middag vid 24-tiden på natten.Tävlingen dagen därpå uppe på 1400 meters höjd i en fantastisk tallskog och med milsvid utsikt i det höstklara vädret gjorde mig så upprymd att jag sprang huvuddelen av den långa banan istället för den kortaste. Torghandeln med bl.a. invägning av vår julnötter var också intressant att följa.

 

Resan mellan Niksar och Igdir i östra Turkiet, 70 mil artade sig till ett drama när vår buss pajade. Ett tag hade vår reseledare Peo fem inhyrda bussar medan hans egna två var obrukbara (den andra bussen satt fast i ingenmans land mellan Turkiet och Azerbajdzjan). Han hade grupper utspridda i tre länder samtidigt men fick på något sätt ihop dem till tävling i Marand i Iran.

I väntan på vidare transport besökte jag ett kafé i Igdir för ett glas te i solen på torget och fick efter några minuter sällskap av flera grånade gentlemän. En livlig och givande konversation på  svensk-engelsk-tysk-turkiska berikade samförståndet om tillståndet i världen och speciellt frågan om Galatasaray var ett bra lag eller inte.

 

Jag har nog aldrig tidigare någonstans upplevt det enorma intresse för orientering som befolkningen i Dowlatabad i Iran visade vid målet på torget. Unga som gamla samlades i hundratal, bar fram frukter, vatten och handdukar åt oss, plåstrade om min sargade panna (som Maud tidigare tvättat) efter  att jag ”gått i väggen” (muren). Kvinnorna var lika intresserade men höll sig på respektfullt avstånd i gatmynningarna till torget. En man ville trots min avrådan byta bort sitt ”guldur” mot min klocka som jag köpt för 49.50 hos Claes Olsson i Insjön.

Numera tänker jag inte främst på ajatollor när Iran nämns utan på befolkningen i Dowlatabad

 

Den fasanfulla nattliga bussresan genom sydöstra Armenien för att nå Jerevan via fyra branta bergspassager på slippriga vägar och med skickliga bussförare. Det gick inte att komma in i Armenien från Turkiet, de diplomatiska förbindelserna är inte de allra bästa efter folkmorden i början av 1900-talet, utan vi måste göra det via Iran och påföljande tidsförlust.

En resa som dock på morgonen fick genomföras på en högplatå i strålande sol och med utsikt mot snöhöljda berg, bl.a. Ararat. En syn som nog alltid kommer att finnas någonstans i hjärnan.

 

En orientering vid skogsskolan vid Ziktar i nordvästra Armenien där lokalbefolkningen mötte upp med kaffebord tidigt på morgonen och senare ett dignande lunchbord med armeniska rätter och drycker i myckenhet. Det var en fröjd att sitta i solen eller i skuggan av mäktiga träd och blicka ut över bergen tillsamman med goda vänner och intresserade armenier. En nyritad karta i krävande terräng hade tagits fram med stöd av WWOP och Leif Strömquist, lärare på stället.

 

Armodet i Georgien, där nästan alla industribyggnader var tomma och under förfall och med en arbetslöshet som uppgått till över 50 % på grund av inre stridigheter, som tydligen fortsätter även idag med undantagstillstånd någon dag efter det vi lämnat Tiblisi. Vi fick uppleva något av Stalin, dels i Gori, hans födelseort och dess museum, som lika gärna kan sprängas, dels i Kutaisi där han byggt ett ”sanatorium” i kolossalformat som nu är hotell i förfall. Jag och mina kompisar Sture och Claes fick en av lyxsviterna med mahognymöbler, två sovrum och mellanliggande allrum samt varmt vatten i kranarna ibland.

 

Färjan mellan Trabzon i Turkiet och Sochi i Ryssland, båten hette Prinsess Victoia, var registrerad i Phnom Phen i Kambodja, rederiet hade postbox på västra Marshallöarna och man sade i en broschyr att kompaniet hade ”limited liability” d.v.s. inget ansvar alls för transporten. Man lastade in våra bussar längst in i lastrummet med 400 ton apelsiner framför och det tog mer än tolv timmar att få ut bussarna  (inkl 6 tim i väntan på redden) på grund fellastning. Med hänsyn till vad som inträffade några dygn senare med förlisning av flera fartyg är jag glad att vi inte då var på havet med det fartyget.

 

Sochi är tydligen Rysslands nya semesterparadis efter Krim och blir vinterOS-stad 2014, vi såg faktiskt snöklädda toppar inte så långt från staden som var fashionabel med flotta hotell, lyxåk på vägarna och eleganta butiker.

 

För gränskontrollerna i Sovjets f.d. delstater gäller fortfarande,15 år efter frigörelsen, den kommunistisk byråkratiska diktaturen i umgänget med medborgarna och besökande. Det tog t.ex. över sju timmar för oss att passera gränsen mellan Ryssland och Ukraina vid Kertj (sundet mellan Asovska sjön och Svarta Havet). Vi tillbringade totalt omkring 50 timmar i olika gränskontroller där vi bl.a. fick lasta ur allt bagage för att åter lasta in det igen o.s.v.

 

Ett utsökt kvälls-morgonmål vid 4-tiden på natten hade dukats upp för oss när vi kom till Alushta på Krimkusten inte långt från Jalta. Här fanns alla möjliga läckerheter t.o.m. inlagd sill och rökt ål!!

 

Vi fick se bara en liten del av det väldiga stäppliknande landskapet i Ukraina. Men det räckte för att vi skulle förstå vilka oerhörda ytor det är fråga om.

 

Vi fick vara med om Moldaviska mästerskapen i ultralång orientering i en fantastisk bokskog och många lokala deltagare. Man gjorde det lite extra svårt för oss från Norden på grund av att den lokala bussens förare inte hittade tävlingsplatsen och huvuddelen inte han till start i tid, men vi har ju själva med våra bussar missat starten med något dygn ibland.

 

Jag har fått mitt lystmäte tillfredsställt vad avser orienteringar av olika beskaffenhet och terrängtyper av de mest skilda slag liksom kartor av varierande men ofta god kvalitet.

 

Vi har på ett mycket fint sätt kommit i kontakt med lokala arrangörer och befolkning i övrigt och jag tycker nog att jag fått en bättre förståelse för de miljöer som de lever i på gott och mindre gott.

 

Ett fint kamratskap med många gamla och nya vänner och mycket skickliga, uthålliga och tålmodiga chaufförer har berikat resan.

 

Jag är övertygad om att det arbete som Peo lagt ner på den här typen av resor ofta ger ett bestående resultat genom att det uppmuntrar eldsjälar i de besökta länderna och väcker uppmärksamhet för sporten i obearbetade länder. En typisk missionsverksamhet. Vad vore IOF utan det gräsrotsarbete som han utfört (kanske en ankdam för Norden så som bandyn är). Kan man framöver tänka sig en lite mera positiv attityd till grovarbetet ute på fältet?

 

Jag har varit med när Peo tagit fram checkar på tiotusentals kronor och gett dem till stöd för orienteringen i olika länder, han har hjälpt till med kartframställning, han har ordnat så att påläggskalvar kunnat komma till Sverige och utvecklas som orienterare, han nämns bl.a. i Brasilien och många andra länder som den som introducerade sporten på allvar där. Peo, du får inte bli gammal, än kan ingen ta över.

 

Vem annan än Peo skulle ge sig till att ordna denna typ av äventyrsresa. Jag tror inte något reseföretag skulle ställa upp. Peo är väl inte så särskilt bra orienterare (jag har faktiskt slagit honom någon gång), men han är en enastående problemlösare och improvisatör och han kommer oftast ner på fötterna efter ett fritt fall. Den här gången såg man att han ibland slets mellan hopp och förtvivlan, men sista dagen smög sig ett befriat leende fram i hans ansikte.

 

Ett varmt tack till alla medresenärer, till de skickliga chaufförerna och framförallt till Peo, som vågade satsa på två norrmäns fantastiska idéer inför den här resan.

Ett speciellt tack dock till vår Fader i Himmelen som hållit sin hand över oss. Vi har alla, så vitt jag vet, kommit tillbaka välbehållna och inga väskor har kommit bort. Fantastiskt.

Jag är tillfredsställd för flera månader framåt.

 

Med orienterarhälsningar från Göran Ekebjär OK Kåre